Vilka är ungdomarna som utvisas?

2017/12/07

Vilka är de ungdomar som hotas av att skickas till Afghanistan? Låt oss titta på en av de elever som jag fick på hösten 2015. Han är på många sätt typisk för dem alla. Låt oss kalla honom för Farhad.

För det första tillhör han, liksom de allra flesta, den sedan länge diskriminerade folkgruppen hazarer. Om man läser Niamatullah Ibrahimis bok The Hazaras and the Afghan state (2017) slås man av likheten mellan den officiella synen på judar i 1930-talets Tyskland och den officiella synen på hazarer i dagens Afghanistan. Enligt författaren har antalet attacker mot hazarer ökat på senare år, speciellt utanför hazarernas traditionella område. Kabul, dit ungdomarna skickas, hör inte dit.

Farhad föddes i Afghanistan, men föräldrarna flydde med sina tre små barn till Iran när Farhad var tre år. Han har alltså inga klara minnen från Afghanistan precis som många andra av flyktingungdomarna. Många av dem kom som mycket unga till Pakistan eller Iran. De kanske till och med är födda där av afghanska föräldrar.

Farhad säger att afghaner inte har några som helst rättigheter i Iran. De har ingen rätt till vare sig utbildning, arbete eller ens att skaffa mobiltelefon. Därför kan de ungdomar som är i Sverige inte hålla kontakt med sina familjer. I Iran kan de inte röra sig fritt. ”De ser på oss att vi är afghaner”, säger Farhad.

För att försörja sig måste de skaffa arbete, men det är de tyngsta arbetena till lägst lön. Även barnen tvingas arbeta för att bidra till familjeförsörjningen. När Farhad var nio år dog hans pappa. Då fick han börja arbeta för att hjälpa sin några år äldre bror att försörja familjen. Trots arbetsdagar på 6-8 timmar började han gå hem till en kvinna som lärde honom att läsa och skriva. Flera av ungdomarna har liknande bakgrund med både arbete och skolgång.

Så kom nästa tragedi då Farhads bror greps på gatan av polis utan ID-handlingar (som en afghansk flykting inte kan få) och sändes troligen till krigets Syrien för att slåss. Det är flera av ungdomarna som varit med om att familjemedlemmar har skickats iväg till Syrien.

Farhads mamma sa då till honom: ”Du är inte säker här. Du måste ge dig iväg.” Och så gav han sig iväg på en tre månader lång mardrömslik resa som slutade i Sverige i slutet av augusti 2015. Han var då 15 år.

Det är alltså drygt två år sedan han som många andra kom till Sverige. Vad har hänt under de dryga två år som de har varit i Sverige?

Farhad, som bara har fått några års undervisning i läsning och skrivning, tog sig an skolarbetet med full kraft. Han lärde sig snabbt svenska. Han kunde knappt räkna då, men räknar i dag gymnasiematte. Han har vant sig vid ett liv i lugn och ro. Som en av de andra pojkarna sa: ”Nu vet jag hur det är när det inte är krig.”

De här ungdomarna lever nu i fred, men fruktar att skickas till en krigsliknande situation. För Farhad och många fler, som likt honom inte har vuxit upp i Afghanistan, finns inget att komma ”tillbaka” till. Inte heller de flesta av dem som har flytt direkt från Afghanistan har något att ”komma tillbaka” till. Många tappade bort sina familjer under flykten. Få av dem kommer från Kabul dit de nu skickas.

Att leva två år eller mer i Sverige utan att veta vad som kommer att hända är psykisk tortyr som bara det borde utgöra skäl att få stanna.

Sigbritt Herbert

Annonser

Red friday!

2017/11/24

Vi bemötte Black friday med lite röd politik  på fredagskvällen. Framför allt pratade vi om kampen för asylrätten och skolskolstrejkerna som planeras den 12 dec. Det är elever på gymnasieskolor i Luleå och Stockholm som tagit initiativet till skolstrejk och det sprider sig nu.


Förhoppningsvis kan något hända även i Sundsvall den 12:e. Till exempel var flera elever från västermalms gymnasium blev intresserade.


Det är verkligen viktigt att fortsätt protesterna nu. Asylkampen är såklart ett svar på de brutala attackerna på asylrätten. De nya asylreglerna som skulle vara temporära och ge sverige det ”andrum” som Löfven påstod var nödvändigt har istället blivit den nya standarden. Det har även uppmuntrat andra länder att försvåra för flyktingar.

En skostrejk skulle vara ett viktigt sätt att fortsätta kanpen. Kom ihåg den 12 december kl.12. Alltså 12-12-12!


Skolstrejker mot utvisningar!

2017/11/23

På flera orter planeras skolstrejker mot utvisningarna till afghanistan. Vi hoppss det kan spridas till landsomfattande protester. Datumet är satt till den 12 december kl.  12. 

Reportage från våra utsända i Sthlm:

Mitt i Centralstationen i Stockholm har människor samlats till en sittdemonstration mot utvisningarna till Afghanistan. Demonstrationen är anordnad av Ung i Sverige. De sitter med bilder på hjärtan och framför sig har de en banderoll med texten ”Låt oss Leva”. 

Efter demonstrationen träffar Offensiv Ylva Keisu och Klara Norlin, några av de ungdomar som tog initiativet till en landsomfattande skolstrejken den 12/12 klockan 12. De har deltagit i demonstrationen och även försökt att sprida information om skolstrejken till de som har demonstrerat.
Vilka är ni?
Ylva & Klara: Elever mot utvisningar och det är vi som anordnar strejken.
Varför ska ni strejka?
Ylva: Vi vill visa att skolungdomar står bakom Ung i Sveriges kamp. Vi tycker att den asylpolitik som finns idag är fel och omänsklig.
Klara: Vi ska strejka för att visa att vi bryr oss. Många har kompisar och familjemedlemmar som drabbas och vi vill inte förlora våra relationer.
Vad hoppas ni på?
Ylva: Vi hoppas på mycket uppmärksamhet, att de som inte är engagerade börjar inse att det här gäller dem också, exempelvis elevers föräldrar. Vi vill väcka opinion. Våra krav är: ”Stoppa utvisningarna till krig och förtryck” och ”Ersätt de tillfälliga uppehållstillstånden med permanenta”. De tillfälliga uppehållstillstånden skapar en osäkerhet som är helt outhärdlig.
Klara: De som bestämmer borde lyssna på ungdomar. Många unga afghaner har engagerat sig, men vi andra har ännu inte visat tydligt vart vi står och det borde politiker ta i beaktande. Vi har båda någon som bor hemma hos oss. Det påverkar vardagen, det berör hela ens vardagsliv. Man får en insikt i hur dåligt de mår när de hela tiden måste tänka ”Vad händer med mig nästa månad?” Att det kan vara så stor skillnad på rättigheter. Vi är lika gamla och bor i samma familj, men ändå är det så stor skillnad.
Vad kan man göra om man vill hjälpa till?
Ylva: Man kan gå med i vår facebookgrupp och kontakta oss (se info längst ner).
Klara: Man kan få flygblad, affischer och listor för namninsamling om man vill sprida strejken till sin skola och man kan också få stöd av oss.
Ylva: Kom på strejken! Strejka! Ta med alla dina vänner!
Klara: Tisdag den 12 december klockan 12.00!
Ylva & Klara: Vårt engagemang kommer inte att dö ut och vi vill väcka engagemang hos andra. Politikerna börjar backa nu, det är viktigt att vi folket visar att det behövs en förändring.


Fortsatt vårdkamp i Västernorrland!

2017/10/17

Ockupationen för en återöppning av BB i Sollefteå och för tre akutsjukhus i Västernorrland fortsätter. 
Välbesökta stödgalor, demonstrationen i Sundsvall för ”En annan vård är möjlig”, protestlistor med 20 200 namnunderskrifter och uppvaktning av nye socialförsäkringsministern Annica Strandhäll (S) är några av aktiviteterna som har hållit kampglöden levande.
Samtidigt rapporteras siffror i media som visar hur viktig och nödvändig vårdkampen är. 

Landstingsledningen argumenterar fortsatt för nödvändigheten av en fortsatt koncentration av sjukvården i länet då det blir allt svårare att rekrytera läkare till de mindre sjukhusen. De totala stafettkostnaderna för vårdpersonal för de sju första månaderna i år gick loss på 193,5 miljoner kronor – 50 miljoner kronor mer än under motsvarande period 2016. I Sundsvall har notan ökat med 27 procent, i Örnsköldsvik med 34 procent och i Sollefteå med 47 procent. Prognosen på den totala stafettkostnaden för 2017 ligger nu på hiskeliga 534 miljoner kronor. 
Svaret från vårdkampen i Ådalen och Örnsköldsvik är att svårigheterna att behålla och rekrytera läkare beror på att landstingets nedskärningar på sjukhusen skapar dystra framtidsperspektiv och att rekrytering tidigare inte har varit något stort problem. När akutsjukhuset i Örnsköldsvik under hösten fått rekryteringsproblem till akutkirurgin känns tongångarna från landstingsledningen hos många igen från hur avlövningen av Sollefteå sjukhus började. 
Misstankar växer om att landstingsledningen inte anstränger sig för att rekrytera i en strategi att lägga ned akutkirurgin även i Örnsköldsvik. Landstingsledningen har slagit ifrån sig dessa anklagelser.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) redovisade i september att landstinget i Västernorrland fortsätter att ha de längsta väntetiderna i Sverige för operation. Vårdgarantin för operation inom 90 dagar uppfylldes inte för 47,3 procent av patienterna i juli.
Satsningen på länskliniker var dyr, inte förankrad bland vårdpersonalen, och har fått mycket kritik ända sedan de infördes. Personalen vill ha en lokal ledning och inte toppstyrning från Sundsvall. Nu ska systemet med länskliniker utvärderas. En ny regiondirektör, Hans Wiklund, har anställts.  

I en färsk opinionsundersökning från Sifo faller socialdemokraterna med hela 9,7 procentenheter i länet. Samtidigt förväntas Miljöpartiet i länet halvera sitt väljarstöd till 2,2 procent, vilket skulle leda till att dagens landstingsmajoritet, S+MP, spricker. En allvarlig varning är att Sverigedemokraterna (SD) på missnöjesvågen kan segla upp som länets näst största parti på över 20 procent, enligt Sifo­mätningen. Detta trots att de inte på något sätt deltagit i vårdkampen. 

Utöver SD är det bara Centern (5,9) och Vänsterpartiet (3,5) som går framåt i mätningen. Sofflocket, det lokala partiet Västra initiativet i samarbete med Sjukvårdspartiet, kan bli andra alternativ som tillsammans med Vänsterpartiet får ökat stöd i valet nästa år. Flera av de ledande landstingspolitikerna, däribland regionrådet Erik Lövgren (S), Hälso och sjukvårdsnämndens ordförande Ewa Back (S) och Miljöpartiets gruppledare Eva Andersson, har meddelat att de inte ställer upp för omval. Flera andra landstingspolitiker i alla partier har också meddelat att de hoppar av.
Samtidigt fortsätter den utomparlamentariska kampen. Sollefteå respektive Örnsköldsviks framtidens akutsjukhus är kamporganisationer med tusentals medlemmar som kräver:

• Ny ledningsorganisation – avveckla länsklinikerna.

• Tre fullvärdiga akutsjukhus.

• Inför sammanhållen vårdkedja i samverkan med kommuner som så önskar.

• Personalsatsningar för bättre arbetsmiljö.

• Utredning av central administration. Planera för tillitsbaserad styrning.

Den 20 december öppnar den ekonomiska föreningen VOON (Vård och omsorg i Norrland) en ny vårdcentral i Sollefteå. Den får namnet Vårdcentral Sollefteå Centrum och har vuxit fram ur vårdkampen. Ordförande för VOON är Stefan Kanerva med koppling till Kramfors arbetarkommun och nätverket Ådalen reser sig. Tio läkare, sex sjuksköterskor och ytterligare tolv personal inom olika vårdyrken har anställts.

– Vi har inte haft några som helst rekryteringsproblem, säger Bo Abrahamsson, chef för den nya vårdcentralen till Tidningen Ångermanland. 

Stefan Lundqvist


Enad front för att stoppa nazisterna 30 september!

2017/09/21

I söndags, den 17 september, marscherade drygt 50 nazister från NMR med sköldar och fanor längs hela Avenyn i centrala Göteborg. De kom från hela landet för en generalrepetition inför marschen den 30 september.

Polisen skickade i förväg ut en uppförandekod till NMR för hur de ska kunna agera utan att gripas den 30 september. Men att NMR i söndags oannonserat marscherade och medvetet bröt mot uppförandekoden, och polisen svarade med att ge dem fri lejd, bekräftade att vi inte kan förlita oss på polisen för att stoppa nazisterna. 

Nazisterna försöker återetablera sig i Göteborg, där de inte på många år har klarat av att ha aktiviteter på grund av motståndet från ett starkt antirasistiskt nätverk som höll antirasismen levande i staden och samlade till motdemonstrationer varje gång de dök upp.

Att NMR-aktivister i våras dömdes för tre bombdåd i just Göteborg understryker allvaret.

Dessa händelser sätter nytt ljus på behovet av att organisera motståndet här och nu, men också på att det behövs gemensamma diskussioner inom vänstern, folk- och arbetarrörelsen om vilken kraft och vilken typ av kamp som kan stoppa nazisterna idag och på sikt.


Bilden ovan: från antirasistisk demonstration i Göteborg 2013.



Kampen mot rasism och nazism är en ständigt aktuell fråga och måste mötas av kamp och motstånd oavsett om det handlar om små våldsamma nazistgrupper som NMR den 30 september, sverigedemokratiska utspel eller den statliga rasismen mot flyktingar och migranter.

Rättvisepartiet Socialisterna har alltid pekat på att vad som kan stoppa nazisterna idag är stora välorganiserade massprotester, att antirasisternas styrka sitter i vårt stora antal och inte på om vi är bättre på att slåss. Samtidigt har vi klargjort att vi inte är pacifister, utan har rätt att försvara oss om vi angrips.

Samtidigt måste vi ta kamp mot nazismens grogrund: missnöjet med dagens samhällssystem, fattigdom, arbetslöshet, trångboddhet, nedskärningar, privatiseringar och otrygghet – för välfärd, trygghet och framtidstro.

Rasism och nazism är ett resultat av ett hårdnat politiskt klimat, där S, MP och högerpartierna tävlat med SD i politiska attacker mot flyktingar och migranter och på nytt har skapat en grogrund för nazisternas ökade självförtroende och återetablering.
År 2015 trycktes extremhögern tillbaka av den massiva solidaritet med flyktingar som spred sig med Refugees Welcome och 10 000-tals över hela landet samlades på gator och torg. Men regeringen valde sedan en annan väg, gränserna stängdes, hårdare regler och tillfälliga uppehållstillstånd infördes mot flyktingar och deras familjer. Med hjälp av borgarpressen vändes diskussionen bort från solidaritet till misstänksamhet och misstänkliggörande.

Resultatet blev att SD ökade i opinionsmätningarna och att Nordiska motståndsrörelsen på nytt försöker etablera sig runt om i landet. I Göteborg har de försökt återetablera ett fäste genom en rad olika samlingar som vid varje tillfälle resulterat i attacker mot och misshandel av oliktänkande.
Behovet av att bekämpa nazismen är stort. Vi måste agera nu innan de växer sig starkare. Även om nazismen inte är ett politiskt hot idag utgör de ett dödligt hot mot individer som de ser som sina motståndare. 

Nazism är inte en åsikt, utan en rörelse som syftar till förtryck och förberedelser för att krossa all form av demokratisk organisering. Denna måste bekämpas med de medel som krävs, med både massprotester och ett politiskt alternativ mot den högerpolitik och kapitalistiska kris som är en grogrund för fascismen.

Nazisterna ansvarar för 44 politiska mord i Sverige sedan 1980-talet. De attackerar antirasisters möten och demonstrationer samt enskilda personer. De har genomfört brand- och bombattentat mot flyktingförläggningar och fackföreningslokaler.

Detta visar att kampen mot fascism handlar om mer än ställningstaganden, det handlar om arbetarrörelsens möjlighet till organisering. Därför är det positivt att delar av arbetarrörelsen har insett att de måste spela en aktiv roll i kampen mot rasism och fascism. På Kommunals organiseringskonferens i Kungälv för arbetsplatsombud ägnades i veckan en timme åt att diskutera nödvändigheten av att delta den 30 september mot NMR i Göteborg, men också om att arbeta långsiktigt mot rasism och fascism. 

Även TCO Göteborg har tagit ställning och inom Lärarförbundet diskuteras det på flera håll om att aktivt delta i demonstrationerna. Samtidigt har flera hyresgästföreningar i Göteborg tagit beslut om att delta på demonstrationerna.
De två eventen på Facebook, ”Inga nazister i Göteborg” som syndikalister har lanserat och ”Stoppa nazisterna” som Studenter mot rasism ligger bakom, samlar 4 000 respektive 2 000 personer. Tyvärr finns det ännu ingen samordning annat än gemensam samlingsplats, vilket försvårar en gemensam strategi om hur en agerar på plats.

Rättvisepartiet Socialisterna betonar därför vikten av att de antirasistiska och antifascistiska krafterna på nytt börjar samordna sig. 

Vilken styrka vi besitter när den samlade vänstern, folk- och arbetarrörelsen går samman kunde vi se efter Nordiska motståndsrörelsens attack mot den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp 2013. Då vaknade 10 000-tals upp och i hela landet samlades tusentals för att slå tillbaka den nazistiska faran.
Viljan till motstånd och protester kan ses bland de tusentals som har visat sig vara beredda att gå ut och demonstrera den 30 september, framförallt de skikt av helt nya, inte minst bland de unga, som fått en nyväckt antirasistisk medvetenhet. 

I det antifascistiska arbetet finns en rad lärdomar. Vi kan bara lita på vår egen styrka. Ingen tilltro kan ges till de etablerade partierna som ena dagen säger sig vara antirasister för att i nästa stund hetsa mot antifascister, motverka antirasistiska samlingar eller stänga gränser och försvåra för flyktingar. Detta är falska vänner för antirasismen.

Deras intresse handlar om att försöka försäkra sig om att rörelsen inte radikaliseras. De är rädda för att de som nu demonstrerar mot rasism imorgon ska ta kamp mot nedskärningar, privatiseringar eller för välfärd utan vinst.
Rättvisepartiet Socialisterna arbetar för att demonstrationerna den 30 september ska utgöra början på ett nytt fungerande antirasistiskt nätverk med gemensamma möten för att diskutera framtiden. Det som har gjort antirasismen i Göteborg stark är att den har kopplats samman med kampen mot den statliga rasismen och mot högerpolitiken. 

Vi bör genast appellera till Refugees Welcome, Asylrörelsen, Ung i Sverige och de som kämpar mot den statliga rasismen om en gemensam kamp mot rasism och för rätten till asyl, samt fackförenings- och hyresgästföreningsrörelsen.

Den nya situation vi har idag kräver en antifascistisk enhetsfront. Rättvisepartiet Socialisterna är beredda att tillsammans med andra axla det ansvar som situationen kräver och uppmanar fler att lägga grunden för detta tillsammans med oss.

Vi stöder initiativet från en rad organisationer att bjuda in till nätverksmöte den 4 oktober för att samla och se till att motståndet efter den 30 september fortsätter i organiserad form. 


Protestera mot BB -kaoset!

2017/08/20

Söndagen den 20 augusti kl 13:00 arrangerar föreningen Födelsevrålet en riksmarsch mot kaoset inom förlossningsvården. På närmare 20 orter landet runt kommer protester att arrangeras.
Födelsevrålet är en ideell intresseorganisation för gravida och födande som har fått nog av BB-krisen. Men förutom att skapa opinion och påverka politiker har de även en jourverksamhet och samtalsgrupper. De beskriver på sin hemsida att upprinnelsen till stor del var när beskeden kom om att BB Sophia och Södra BB skulle läggas ned 2015. Även om det startade runt dessa händelser är det idag en rikstäckande organisation.
Det behövs verkligen protester med krav på bättre förlossningsvård. Krisen inom området har inte minskat. Vi har under sommaren kunnat se att det har varit fullt på många förlossningsavdelningar i landet. Födande mammor har i sista stund fått hänvisas till andra orter. Från Uppsala finns exempel på hur kvinnor har skickats till Finland för att föda.

För mig som bor i Sundsvall hålls de närmaste Riksmarscherna i Härnösand och Sollefteå.

Jag har talat med Johanna Nyström, en av initiativtagarna för Riksmarschen i Härnösand.

Varför är det viktigt med Riks­marschen den 20 augusti?

– För att det är inte acceptabelt så som det ser ut nu. Stressen som födande utsätts för är helt orimlig och barnmorskor jobbar under helt galna förhållanden. Det känns som att utvecklingen går åt fel håll.

– Barnmorskorna är pressade och mår dåligt, och många slutar på grund av situationen. Kvinnor som ska föda är inte garanterade en plats, utan kan flyttas runt och hålls ofta hemma in i det sista. Som nyförlöst kan du bli flyttad till ett uppehållsrum i väntan på en BB-plats. Jag har till och med läst om en som fick vänta i ett förråd. Som födande är du så utlämnad.

– Att BB i Sollefteå stängde innebar att trycket på BB i Sundsvall och Ö-vik ökade. Man blir helt enkelt förbannad när man ser åt vilket håll utvecklingen går.

– Både den fysiska och psykiska hälsan sätts på spel. Det krävs nu att kvinnosjukvården börjar prioriteras.
Vad kommer att hända i Härnösand den 20 augusti?

– Vi kommer att samlas vid Ica Maxi för att sedan marschera in till torget i centrum. Det kommer att vara tal och musik. Vi försöker samla ihop berättelser från både födande och barnmorskors upplevelser av BB-krisen.

– Nu under den sista veckan kommer vi att tillverka plakat och affischera samt få ihop de sista pusselbitarna.
Samtidigt pågår nu på många orter planering inför den 3 september då nätverket En annan vård är möjlig genomför riksomfattande manifestationer. Här i Västernorrland arrangerar föreningen Sollefteå och Ö-vik Framtidens Akutsjukhus en manifestation gemensamt för hela länet och den kommer att hållas i Sundsvall. Fokus kommer då inte enbart att ligga på BB-frågan i Sollefteå, utan handla om sjukvården i hela länet.

Vi vill uppmana alla våra läsare att delta i protesterna för en bättre sjukvård, först den 20 augusti och sedan den 3 september. Uppgifter om vilka orter och tider hittas på organisationernas hemsidor. ■
20 augusti: Födelsevrålet riks­marsch.fodelsevralet.org

3 september: En annan vård är möjlig, sök på Facebook: En annan vård är möjlig.
Per Johansson


Vården: ”Kollapsen är redan här”. Landsomfattande protester 20/8 och 3/9

2017/08/10

Vi har kommit in i den sista sommarmånaden. Vårdpersonal, patienter och anhöriga skakar på huvudet, ryter, gråter, kollapsar. Frågan de ställer sig är hur det kan få fortsätta så här år efter år?
Vårdkrisen är verklig och personal rapporteras ha fått ge allt för att upprätthålla patientsäkerheten i sommar. Vid horisonten tornar ett vårduppror upp på himlen.
– Jag vill hävda att kollapsen redan är här och att det enda som gör att sjukhusen inte har stängt ner av ren patientosäkerhet är det faktum att personalen kompenserar till max, säger den chockade läkaren Märit Hamlin, som just har kommit tillbaka till Södersjukhuset efter några års frånvaro, till tidningen ETC.

På TV4-nyheterna den 4 augusti vittnade Aijaz Farooqi, medicinsk chef på neonatalavdelningen (tidiga vårdbehov för spädbarn) på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå, om en mycket tuff situation där många tidigt födda barn varit i behov av neonatal vård under juli, samtidigt som avdelningen har dragit ned på antalet platser.


– Men barnfödslar har ingen årstid, de kommer ändå och då måste vi hjälpa dem. Vi kan inte skicka dem till andra sjukhus för de har också fullt, sade Aijaz.

I Umeå tvingades de lösa bristen på specialister genom att de kalla-des tillbaka från sina semestrar.

Förlossningsvården kan inte skjutas upp. Göteborg har ockå haft stora problem med överbeläggningar och Uppsala har tvingats köpa platser i Åbo, Finland.
Sista veckan i juli hade Stockholms akutsjukhus endast 2 236 öppna vårdplatser av 3 499 fastställda, enligt Svenska Dagbladet. 4 av 10 vårdplatser var borttagna i ett län med en befolkning på mer än två miljoner invånare plus alla turister.

Vårdpersonalens rätt till sommarsemester är livsviktig för att orka jobba vidare. Speciellt då belastningen på personal idag är så hård. Landstingen – som har slimmat personalstyrkan till anorektisk nivå – får varje sommar svårt att bemanna alla vårdavdelningar med följden att många vårdplatser stängs ned. Den katastrofala arbetsmiljön på många arbetsplatser har i sin tur medfört att flera sjuksköterskor har sagt upp sig och det råder idag sjuksköterskebrist. 

På Helsingborgs lasarett – som under de senaste fem åren har skurit bort 345 vårdplatser – har platsbristen slagit hårdast i hela landet. En juninatt tvingades 45 patienter övernatta på akuten som inte är anpassad för detta ändamål. Fjolårets rekord med 2 700 övernattningar på akuten väntas slås med råge.

Statistik från SKL visar också att antalet vårdplatser i landet har minskats med 10 000 på 20 år (nära 30 procent). Samtidigt har befolkningen ökat med 13 procent. Enligt tidningen Sjukhusläkaren orsakades vart fjärde lex Maria-anmält dödsfall 2016 av vårdplatsbrist, personalbrist eller extrem belastning.
Ansvariga politiker och chefstjänstemän kräver som vanligt sällan mer resurser och en upprustning av vården. Budskapet är istället att vården måste organiseras om, bli smartare och effektivare. Det är inte några nyheter – så har det låtit genom åren. Idag ser vi resultatet: färre vårdplatser, omtöcknade cancerpatienter som rullas i korridorer och hissar när deras ”hemavdelning” helgstängs, svajig patientsäkerhet, lägre bemanning och en ohållbar arbetsmiljö, samtidigt som det i andra änden pumpas ut miljarder till privata vårdbolag.


I sommar har vårdplatser fri­gjorts när nya avdelningar utan sjuksköterskor har öppnats på flera sjukhus. Gruppen sägs bestå av ”lättare” färdigbehandlade patienter som väntar på provsvar och hemresa och vården har skötts av undersköterskor. Sjukhusen har hårdprioriterat akut sjuka medan till exempel köerna och väntetiderna för äldre multisjuka blivit allt längre.

Vårdpersonal Offensiv har talat med säger att förhållandena under somrarnas vårdkris nu mer och mer kan ses även under övriga året.
Det är hög tid att inte bara protestera, utan att även ”kämpa in i kaklet” för en förändring. Stormsvalorna blir också allt fler. I Sollefteå pågår fortfarande BB-ockupationen dygnet runt. Söndagen den 20 augusti organiserar Födelsevrålet en riksmarsch för förlossningsvården på flera orter i landet. I Sollefteå arrangeras den av BB-ockupanterna Anna-Maria Ek och Annica Tjärnström, i Härnösand av Johanna Byström, Frida Stridbar och Catharina Hultman Eurenius. 

Söndagen den 3 september håller nätverket En annan vård är möjlig landsomfattande demonstrationer på flera orter.

Slut upp i tågen och kampen för vården i höst – se till att mullret vid horisonten, likt annalkande åska, växer till ett dån! 

Kommande protester:
20 augusti: Födelsevrålet 

riks­marsch.fodelsevralet.org

3 september: En annan vård är möjlig, sök på Facebook:  En annan vård är möjlig
Av Stefan Lundkvist.